Du lever i en illusion och den är genomskinlig

När jag var barn så såg jag upp till mina föräldrar. De var tryggheten i livet som tillhandahöll kläder, mat, husrum och omtanke. De var dessutom

jättesmarta. Kloka. Allmänbildade. Vettiga. Resonerande.
Allt det där som man själv ville bli när man blev stor.

Nån gång vid 23-24 års ålder så svängde det. Jag märkte plötsligt att jag var smartare än mina föräldrar. Att jag var bättre på att resonera, reflektera och se nyanserat på vekligheten.

Detta ledde till en kris då jag plötsligt fattade att jag var vuxen. Nu sex år senare så sitter jag och funderar, vad är det vi vuxna håller på med?

Vi tror och vill påvisa att vi är kapabla till att reflektera, ha någon form av självinsikt, se på oss själva och omvärlden på ett balanserat sätt. Problemet är att vi inte kan detta. Jag är till och med benägen att säga att vi är fullständigt värdelösa på det.

Men vi tror att vi är kloka och vi vill att andra ska tro att vi är det.

Denna illusion kommer vi så småningom lura i våra barn, bilden av den kloka vuxna som gör saker rätt och som barnet ska ha som en förebild. Varför lurar vi våra barn att vilja bli något som vi inte själva inte är.

Är det inte bättre att säga till sitt barn: ”Lilla Kalle, vuxna människor är ganska korkade. Vi är ofta taskiga mot folk vi tycker om, vi tror vi är smarta men detta är ofta en genomskinlig fasad, vi är egoistiska och snackar ofta skit om varandra.”

Då slipper i alla fall lilla Kalle spendera sina 25 kommande år med att försöka bli vuxen och de följande 25 med att ångra att han blev det.

Kära vuxna läsare. Du lever i en illusion och den är genomskinlig. Om du inte känner dig träffad är det för att du är en äkta vuxen.