Shop will you stop

Förra helgen hade jag inget speciellt planerat på lördag dag. Som jag har gjort så många gånger detta år bestämde jag mig för att strosa ner på stan för att kolla i affärer. Som vanligt hade resten av Stockholm också bestämt sig för samma sak och Drottninggatan var osynlig pga alla dessa människor med samma mål som jag. Shoppa.

Att shoppa har blivit en livsstil, en hobby. Jag har tidigare sett shopping som ett nödvändigt ont som man gör när byxorna har gått sönder eller teknikparken i hemmet behöver uppgraderas. Numera är shopping primärt inte något funktionellt utan ett välorkestrerat tidsfördriv.

Du slussas mellan gallerior där erbjudanden förbyts i julerbjudande som övergår i mellandagsrea som slutligen övergår i en vårkollektion som fortsätter i en… Ja, ni förstår. Och galleriorna erbjuder också mat och förfriskningar i varje vrå för att du i ditt shoppande ska kunna ta en paus och ladda batterierna innan du fortsätter ditt letande.

Eftersom så många människor numera har shoppingen som hobby följer detta med oss även utanför alla gallerior. Hundratals bloggar handlar om allt som går att köpa, dina kompisar berättar om sina fynd på second hand och hur svårt det är att hitta ett par jeans som sitter rätt. Diskussioner om musik, politik eller andra oväsentligheter har marginaliserats för att kommersen som samtalsämne ska kunna härska.

Många känslor är också kopplade till shopping. Besvikelsen över att jeansen inte sitter bra eller glädjen över att ha hittat en skjorta för halva priset påverkar oss. Inte sällan hör jag folk som shoppar för att bli glada eller har ett behov av att ”bara köpa något”. Jag är också en av dem.

I våra hobbylösa liv fyller shoppingen en funktion. Den fyller ett tomrum. För utan shopping skulle många människors liv bli knepigt. Vad ska alla de hundratusentals människor som trängs på Drottninggatan göra istället. Vad skulle jag göra?

Nu vill jag inte framstå som nån antikommersiell barikadhjälte. Jag är med i shoppingträsket jag med. Men jag tror att en affärsidé är att hitta hobbies som erbjuder ett större mervärde för människor som idag fördriver sina lördagar på stan. Jag ska själv klura på vad det kunde vara.

Om erbjudanden finns om alternativa aktiviteter på lördagar så är jag en potentiell köpare. Jag skippar gärna ett jeansinköp för att lägga pengarna på något intressantare.

Vi ses på stan!

The dentist, the dentist, the motherf#"%¤ing dentist

Så lät det på det glada 90-talet när två lundakompisar rappade om sin vardagsproblematik på fritidsgården i Lund. Det var också nån gång under detta årtionde som jag senast besökte tandläkaren vilket innebär en ca 10-15 år sen.

Idag var jag för första gången detta århundrade hos tandläkaren och tänjde mina käkar till max för att få en gaddgenomgång.

Jag hade inga hål!! Under 10 år har mina tänder kämpat den hårda kampen mot den fruktansvärda kariesen och många slag har utspelats mellan hörntänder och i kindtändernas grottor. Skyttevärn har byggts i tandköttet men dessa har nu demolerats av mannen i vit rock då han anser att fred borde utlysas.

Dock fick jag reda på att det pågår ett antal gerillakrig ej ledda av kariesfalangen utan, låt oss kalla dem för tandibanerna. Dessa trivs så bra bland sten att de har byggt befästningar på alla möjliga ställen. Eftersom tandläkaren inte följer några antispridningsavtal har jag därför fått tillgång till ett massförstörelsevapen såsom ultraljud, tandtråd, elektronisk tandborste och bettskena.

Med dessa vapen i min hand ska en gång för alla kriget vinnas. Tyvärr har dock en gammal fortifikation som tidigare täckt ett hål nu nötits bort vilket innebär att det måste åtgärdas.

Mannen i vit rock är som tur är drogliberal och har utlovat en glad stund när fortet ska återuppbyggas.

Förlåt mitt barnsliga inlägg, men minnen från min barndom har väckts till liv när jag liggandes på en stol med diverse slangar i munnen finner trygghet i Nalle Puh som snällt glor på mig från mitten av undersökningslampan.

The dentist, the dentist, I love the dentist

Vilket år har varit ditt toppår?

Satt idag och pratade med en kollega och hon sa att flera av hennes kompisar är just nu inne i kriser. Hon beklagade sig över att det är knepigt att hinna vara med och stötta alla när kriser inträffar samtidigt. De har verkligen inget toppår sa min kollega.

Jag började då fundera på vilket som var mitt senaste toppår, dvs. ett år då livet kändes bra. Jag kom då på att man måste dela in året i ett jobbår och privatår. Bara för att det går bra på jobbet behöver det ju inte funka privat. Och tvärtom.

Det kan ju dessutom vara så att ett bra jobbår kanske innebär ett sämre privatår. Men det ska jag inte utveckla mer. Just nu.

Jag har haft ett bra jobbår 2006, kanske ett av mina bästa. Privatåret har å andra sidan varit väldigt mycket upp och ner med mycket kul och också många jobbiga saker. 2006 kan inte kvala in som mitt bästa privatår.

2005 var heller inget bra privatår då det är svårt att kombinera ett topp-privatår med en göraslutochflyttaisärprocess. 2004 var ett bättre privatår men då var jobbåret supersunkigt vilket fick privatkonsekvenser 2005.

2003 å andra sidan var ett jäkligt bra privatår och jobbår. Mycket kärlek och kul på jobbet bäddade för 2000-talets toppår.

När jag börjar tänka på 2007 så har det faktiskt potential att plocka ner 2003 från tronen. Jag vet inte varför men det känns så.
Håller du med?

Ytterligheter

I helgen spenderade jag nästan all min tid framför en massa filmer. Fullständigt uttråkad till stor del av tiden.

I veckan ska jag på fest tisdag, fredag och lördag. Ser fram emot samtliga men..

Finns det inget mittimellan? Tips tack!

Att gå vidare är svårt

Att gå vidare måste vara bland det svåraste som finns. Uttrycket pekar på att man ska lämna det som varit och och röra sig mot något nytt. I en relation innebär detta att två individer som tidigare varit på samma plats, nu ska röra sig ifrån varandra. Kvar finns minnen, bilder, känslor. Men framförallt tomhet. Ren och rå tomhet.

Att gå vidare är svårt. För man lämnar då denna tomhet som en gång var fyllt med något gott. Om och om igen återvänder man till denna plats för att se om tomheten helt har överhanden, eller om det finns något kvar som kan återskapa det som nu är tomt.

Att gå vidare är svårt. Men ännu svårare är att se den andra gå vidare. Och tro att den personen tycker det är lätt att gå vidare. Förmodligen är det inte så lätt som det verkar. Men känslan av att den andra lätt går vidare är tung.

För då står man plötsligt själv kvar och begrundar tomheten, väl medveten om att den inte kan fyllas igen. För det krävs två för det.

Men värre är om båda klamrar sig kvar i tomheten. Om inte tomheten ersätts med tankar, känslor och bilder så blir man tillslut ett med denna tomhet.

Jag har nu suttit i 20 min för att komma fram till en sensmoral kring detta. Ska man gå vidare eller kan/bör tomheten jobbas bort? Jag har inget svar. Inget!

Det enda jag vet är att gå vidare är svårt. Och många gånger väldigt tomt.

Jag vet vad du gjorde förra helgen

Eller det vet jag faktiskt inte. Fast vilken helg syftar jag på??

När jag säger förra helgen då menar jag inte helgen som gick, utan helgen innan helgen som gick. Och detta menar jag ända tills på fredag då förra helgen blir helgen som gick.

Man måste alltså befinna sig i en ny helg för att helgen som gick ska bli förra helgen. Innan dess är förra helgen helgen innan helgen som gick.

Är ni med?

Vad ska du göra nästa helg? Och när är det?

Nästa helg är helgen som kommer ända tills det blir torsdag.
Efter det blir nästa helg helgen efter helgen som kommer.
Så om jag idag frågar vad du ska göra nästa helg idag så menar jag alltså kommande helg och inte helgen efter.

”I helgen” är också knepigt då det kan syfta på både förra helgen, nuvarande helg och kommande helg.

Vad gjorde du i helgen syftar på helgen som gick (inte förra helgen).
Vad har du gjort i helgen kan syfta på nuvarande helg om det sägs under en lördag eller söndag. Vad ska du göra i helgen syftar förmodligen på kommande helg, men kan också syfta på nuvarande helg om det sägs på en fredag eller lördag.

När man tänker efter så är det inte så konstigt att man inte kommer ihåg vad som hände i helgen.