Återöppnad, berest och tantångest

Jag var i Gävle idag. Det är något speciellt med den friska norrländska luften och lukten från deras pappersmassafabrik, för jag tog mig en liten funderare kring saker och ting. Och kollade in folk.

För på tåget tillbaka till Stockholm satt en stackars 55-årig tant bredvid mig. Hon var under den två timmars tågresan fullt övertygad att någon skulle sno hennes väska. Hon utstrålade ångest till den grad att det lilla skrikande barnet två rader fram framstod som världens lyckligaste människa.

Va fan hade hon i väskan? Släktklenoder? Obligationer? Man har ju hört att äldre människor gömmer kontanter i madrassen men inte har de väl med dem på tåget?När hon väl släppt tanken på att halva vagnen var professionella ficktjuvar fick hon ångest över att vi var så många på tåget att hon inte skulle hinna av i Stockholm. Ångestattackerna avlöste varandra.

Alla människor har ångest då och då. Det är helt naturligt. Men många skapar också sin egen ångest och känner sig levande i sin misär. Jag blir sur när jag får ångest. På mig själv och på andra. Jag får ångest av att ha ångest.

Men jag vill aldrig uppleva det liv som tågtanten har. Ett liv där ångesten har ett egenvärde, där oro, gnäll, och bitterhet är livsuppehållande känslor.

Plötsligt var jag tillbaka i Stockholm. Tågtanten kom som tur var av tåget. Åhh, det kommer snart att börja regna hörde jag henne mumla.

Jag köpte en glass.